detta är min favoritdikt, okej. håll käften.

i carry your heart with me (i carry it in
my heart) i am never without it (anywhere
i go you go, my dear; and whatever is done
by only me is your doing, my darling)
i fear
no fate (for you are my fate, my sweet) i want
no world (for beautiful you are my world, my true)
and it's you are whatever a moon has always meant
and whatever a sun will always sing is you

here is the deepest secret nobody knows
(here is the root of the root and the bud of the bud
and the sky of the sky of a tree called life; which grows
higher than the soul can hope or mind can hide)
and this is the wonder that's keeping the stars apart

i carry your heart (i carry it in my heart)




e. e. cummings

Så bra.

Across the great divide

Linsey Gayle Evans, Matt Barnes

Keep on truckin

Jag har haft min första körlektion! Jag är helt slut. Men det gick ganska bra tycker jag ändå. Lärarens sa att "nej men du var ju inte helt dålig ändå". Bara ohh, tack! Men faktiskt, det hade ju kunnat gå sämre liksom. Nu körde jag ändå runt lite i slottskogen och hade inte ihjäl en enda cyklist, joggare eller barnvagnskonvoj. Det här jävla körkortet ska bli mitt, god damn it.

K-rap. Så fresh.

Typ bra? Och alla är sjukt snygga.

yeeeeeeaaaaahhhhh

Självdiagnos

Jag läser Eyresses. En av texterna handlar om karaktären Helen Burns och textförfattarens (Kate Harding) egna diagnostisering med koncentrationssvårigheter. Jag kankse är något på spåren här?
Ur Driven to Distraction: Recognizing and Coping With Attention Deficit Disorder from Childhood through Adulthood, av Edward M. Hallowell, M.D., and John J. Ratey, M.D.:
"There is another kind of ADD that shows no hyperactivity whatsoever. Indeed, these people can be underactive. This is the child, often a girl, who sits at the back of the classroom daydreaming, or the adult who moves serenely within a cloud, never quite present anywhere."

Harding skriver:
"In our time, a time when ADD is ostensibly overdiagnosed, a girl could go a very long time without anyone connecting the dots. Dots like, inconsistent effort and productivity. Poor organization. Forgetting to do things. Daydreaming. Also: A chronically messy room. “Hyperfocus” on things she enjoys—e.g., reading books she’s chosen instead of the ones assigned—and enormous difficulty shifting gears once absorbed in such a thing. Extreme chattiness. Impatience. Frustration. Relentless self-criticism."

Detta är typ inte ens kul.

Do you think that because I am poor, obscure, plain, and little, I am soulless and heartless? You think wrong!

Idag har jag:

Vart på Nordhemskolans loppmarknad. Greger köpte tre köksstolar och lite blandad skit. Jag köpte några böcker (favorit: Hästarnas Dal lolololololol), en tennljusstake samt Köksmästarens receptkortsamling. ALLT låter och ser äckligt ut, jag svär. Den är underbar. Den Bruna Maten, watch the fuck out.

Jag har dessutom:

Köpt mitt livs första fanzine! Hej återuppblommad 90-talstrend som jag aldrig varit en del av men känner att jag BORDE syssla med på heltid! Tjejen som gjort det sålde det till mig som pdf för $4, eftersom hon tyckte att shippingen till Sverige hade blivit lite väl. Zinet handlar om Jane Eyre och är svincoolt, köp det här: http://eyresses.tumblr.com/

please take me off the guest list

Förra helgen hade jag födelsedagsfest i min etta. Det kom typ 60 pers. Ett band spelade neogubb och svettades. Alla var glada.

Nu läser jag Nöjesguden som förjäves försöker övertyga mig om att Yaki-Da ÄR fantastiskt, att det är bra klubbar på båten, att det FINNS ett uteliv i Göteborg som jag borde delta i.

Alltså, nä. Det är fetare hemma hos mig. Sry.

ps. du är inte bjuden <3

all lovers make the same mistakes

mother's little helper

Den senaste tiden har det varit en del snack om åttitalister och deras brister i klassen, efter att en föreläsare avslöjat att flera chefer och redaktörer han snackat med uttryck mindre smickrande åsikter/fördomar om vår generation. Jag förstår väl egentligen varifrån de här åsikterna kommer. Man får den genration man uppfostrar. Om man å ena sidan kör "special snowflake" grejen när barnen är små, och bankar in villfarelsen att varje litet underverk ska bli SPECIELL och BÄST och KREATIVAST, för att sedan släppa ut dem i en verklighet med extremhög ungdsomsarbetslöshet som inte ser ut att vända any time soon, är det då så konstigt att resultatet blev lite segt att handskas med? Här är vi nu, åttitalisterna, 20-nånting, överutbildade men oönskade på arbetsmarknaden. Vana att få höra att vi är så DUKTIGA, men förpassade till en karriär i form av 6-månaders vikariat och "frilans" för att ducka LAS-förbannelsen. Men jag antar att det är jävligt enkelt att sitta där, tillbakalutad på sin fasta anställning som kommer rulla på hela vägen in i pensionen och klaga på att den senaste kullen ut är opålitliga slackers som "går och gymmar två timmar på lunchen".

Vad ska man göra. Åldersdiskriminering och fördomar åt sidan, vi är dessutom generationen med den mest tragiska drog-crazen: Receptbelagd psykofarmaka. (http://thoughtcatalog.com/2011/living-in-the-rx-generation/)

Är det såhär vi kommer gå till historien? Tyngda av studielån efter hundratals högskolepoäng, pacifiserade av arbetslöshet och delusions of grandeur försökte 80-talisterna dämpa känslan av att vara fullständigt överflödiga genom att festa på adhd-medicin.

Pinsamt.

Just nu läser jag:

Ovan hav under sten av Susan Cooper

och

The Poisonwood Bible av Barbara Kingslover

men jag hinner fan aldrig läsa. Eller så vill jag, och så sitter jag och idiotinternettar jämt och ständigt istället. TYP SOM NU. Fan.

Jesus died for somebody's sins, but not mine

Just Kids av Patti Smith. Det var länge sedan jag läste non-fiction som är mer sagolik, rörande, poetisk och vackert kompinerad och berättad än den mest ambitiösa roman. Läs den.

När sista dikten, sista bilden, sista texten var begrundad satte jag på "Horses", såg mig i spegeln en stund, antog en helgon-pose: uppvända handleder, anslappnade händer, huvudet lätt lyft, tyngden på högra benet, det vänstra böjt. Boken är inte bara en redogörelse av två öden som blir ett: den handlar om skapande, inspiration, kreativitet. Jag ser på mitt liv och jag vill vara mer som dem, jag vill ha deras vision och deras drift och tvärsäkerheti konstnärsskapet.

Jag tänder fyra ljus: ett för Robert, ett för Patti, ett för dig och ett för mig.

Sometimes it's like someone took a knife, baby, edgy and dull and cut a six-inch valley through the middle of my soul

Dakota Fanning, Natalie Portman, Helena Bonham-Carter, Mila Kunis och Julianne Moore i W Magazine.

And you talk when you're drunk like you're writing it up for an article

www.alexprager.com