all lovers make the same mistakes

mother's little helper

Den senaste tiden har det varit en del snack om åttitalister och deras brister i klassen, efter att en föreläsare avslöjat att flera chefer och redaktörer han snackat med uttryck mindre smickrande åsikter/fördomar om vår generation. Jag förstår väl egentligen varifrån de här åsikterna kommer. Man får den genration man uppfostrar. Om man å ena sidan kör "special snowflake" grejen när barnen är små, och bankar in villfarelsen att varje litet underverk ska bli SPECIELL och BÄST och KREATIVAST, för att sedan släppa ut dem i en verklighet med extremhög ungdsomsarbetslöshet som inte ser ut att vända any time soon, är det då så konstigt att resultatet blev lite segt att handskas med? Här är vi nu, åttitalisterna, 20-nånting, överutbildade men oönskade på arbetsmarknaden. Vana att få höra att vi är så DUKTIGA, men förpassade till en karriär i form av 6-månaders vikariat och "frilans" för att ducka LAS-förbannelsen. Men jag antar att det är jävligt enkelt att sitta där, tillbakalutad på sin fasta anställning som kommer rulla på hela vägen in i pensionen och klaga på att den senaste kullen ut är opålitliga slackers som "går och gymmar två timmar på lunchen".

Vad ska man göra. Åldersdiskriminering och fördomar åt sidan, vi är dessutom generationen med den mest tragiska drog-crazen: Receptbelagd psykofarmaka. (http://thoughtcatalog.com/2011/living-in-the-rx-generation/)

Är det såhär vi kommer gå till historien? Tyngda av studielån efter hundratals högskolepoäng, pacifiserade av arbetslöshet och delusions of grandeur försökte 80-talisterna dämpa känslan av att vara fullständigt överflödiga genom att festa på adhd-medicin.

Pinsamt.

Just nu läser jag:

Ovan hav under sten av Susan Cooper

och

The Poisonwood Bible av Barbara Kingslover

men jag hinner fan aldrig läsa. Eller så vill jag, och så sitter jag och idiotinternettar jämt och ständigt istället. TYP SOM NU. Fan.