sweet relief

JAG DOG INTE. Utfrågningen på Draken var ikväll, och det gick helt ok! Filmen i fråga var Teresa Fabiks "Prinsessa", och med på visningen var huvudrollsinnehaverksan samt producenten. De var trevliga och bra på att prata inför folk, vilket gjorde mitt jobb sjukt mycket enklare. Filmen var bra också, rörande och rolig om vartannat. Jag gillade den otroligt mycket mer än Hip Hip Hora.

Förvandlingskonstnär

Nikki S. Lee kommer ursprungligen från Seul. Hon flyttade till New York på 90-talet, där hon studerade fotografi, och bland annat arbetade som assistent till David La Chapelle. 1997 påbörjade hon verket Projects genom vilket hon, totalt oväntat, gjorde kometkarriär inom konstvärlden.

Lee arbetar genom att välja ut en grupp människor eller subkultur, studera dem noga och ta reda på så mycket som möjligt om hur de lever, pratar, klär sig och umgås. Sedan adapterar hon deras stil och manér, och närmar sig dem. Hon utger sig för att vara konstnär, och efter att ha accepterats av dem, lever hon bland dem som en del av gemenskapen under ett antal veckor. Tillvaron dokumenterade hon genom att ge en enkel kamra till någon i gruppen och bad denne att fota henne vid olika tillfällen. Resultatet är vardagliga snapshots där man ibland inte känner igen Lee alls. Hon poserar och klär sig som om hon alltid tillhört gruppen hon är med. Hennes minspel är perfekt. Hade man inte vetat vad det handlade om hade man aldrig ifrågasatt hennes närvaro.

Verket undersöker och ifrågarsätter identitet. Genom att tillgodogöra sig tillräckligt många attribut av rätt sort kan man ansluta sig till vilket sällskap som helst. Är det en falsk gemenskap? Eller har alla grupperingar samma grundläggande struktur? Reagerar alla likadant på nykomlingar, så länge de ser ut att tillhöra oss?

ROADTRIP!

Helgen har vart en total släktturné, lördag i Varberg och söndag I Malmö. Är nu vid hemmets härd i lugn och ro och försöker samla mig inför morgondagens terminstart. Redaktionellt arbete heter kursen, och jag skall tydligen börja med Press. Känns ju inte helt ovant, ärligt talat. Längre fram i vår blir det radio och TV.

Nåväl! Helgens kulturintag pangstartade i fredags kväll med Guys and Dolls på Göterbogsoperan. Jag hade ingen aning om vad den skulle handla om eller vad det var för låtar, men blev glatt överraskad. Det var gamblers, frälsningssoldater, nattklubbssångerskor, sjömän, kubaner och annat löst folk som sprätte runt och sjöng och dansade. Underhållande! Som vanligt märktes det att operan har nån slags regel som säger att de bara får casta gubbar manshuvudrollerna, medan tjejerna i motsvarande positioner aldrig når samma mogna ålder innan de förpassas till kören. Störigt, men alla sjöng i vilket fall bra och dansade åtminstone hjälpligt. Det enda numret jag kände igen var "Sit down, you're rocking the boat", för den var med i Glee i höstas.

Resten av helgens underhållning kan sammanfattas med DRAKAR. Jag och Ludde har spenderat ganska många timmar i baksätet med att lystna på Robert Gustavsson som läser Hur du tränar din drake. Många barnvänliga lols to be had åt Fiskfot, vikingar som inte kan läsa och den framröstat Fulaste Bäbisien, Pölsebub. Detta varvade vi med att börja kolla på första säsongen av BBCs fantasysatsning Merlin. Återigen: underhållning! Känslan är typ sommarlovsmorgon, men lite bättre. Merlin, Arthur, Guinevere och alla andra är av nån anledning 17 år allihopa, bor på Camelot och har en ömsöm avslappnad ömsöm superdramatisk livssituation. Good times! Men vem fan är Morgana? Borde man veta det? Ingen bryr sig för det bor en talande drake i källaren. What ho!

Jag har en episk bromance på känn

Dagens Hjälte: Fran Lebowitz

Lebowitz förklarar att Jane Austen är populär av fel anledningar, att amerikaner är sorgligt oironiska och konstaterar att "A book should not be a mirror, it should be a door."

Fran Lebowitz: Reflections on Austen from The Morgan Library & Museum on Vimeo.

in a foreign place the saving grace was the feeling that it was her heart that he was stealing

Jag saknar min pöjk. Men sånt kan man ju inte sitta och gräva ned sig i, då blir man ganska snabbt otroligt jobbig att umgås med. Istället gäller det att hitta passande substitut att fördriva tiden med. Mental undanmanöver!

Sagt och gjort. I Lördags släpade jag med mitt crew på bio och såg filmen med den gudabenådade castingen "Robert Downey jr. som Sherlock Holmes". Inget har någonsin varit mer rätt. Filmen som helhet var underhållande, skojig och precis lagom spännande. Till och med Jude Law tog lite revansch, och Rachel McAdams är alltid mer än kapabel.

Vidare har jag underhållit mig själv med att se BBCs nya filmatisering av "Emma", tätt följt av den gamla långfilmsversionen med Gwyneth Paltrow. Jag måste säga att serien är snäppet bättre än filmen, trots att frisyrerna inte är lika intrikata. Men egentligen är ingen av dem lika bra som Clueless.

"It's like that book I read in the 9th grade that said "tis a far far better thing doing stuff for other people."

Mina Huckleberry Vänner

Det finns två populärkulturella fenomen jag har älskat sen jag var 12 år och som jag aldrig skall komma över. Två spinkiga grabbar med rufsigt hår som börjar på H. Den ena romansen började med en bok och den andra med en låt. Efter första läsningen och första lyssningen skulle jag aldrig mer vara den samme. Bägge verk träffade rakt i solarplexus på en liten tjejtönt med glasögon som aldrig kunde hålla käften. Två hemliga kompisar som skulle hjälpa mig överleva både högstadiet och gymnasiet, så jag slapp lida den paradoxala döden av extrem tristess och exploderande hjärta.

Ge mig arsenik. Ge mig en uggla och en tågbiljett.

Harry, Håkan och Carro. BFFs 4ever <3

I HHs ära har jag gjort en lista med alla låtar han tiggt, stulit och lånat ifrån. Som den gentlemannatjuv han är. Håkan med vänner

I lost my tooth. I married a whore.

Jag såg två filmer ikväll som tillhör väldigt olika genrer. Först ut var den tyska filmen North Wall. Den var väldigt bra, don't get me wrong, men den var så jobbig att kolla på och så deprimerande efteråt att jag var ARG i en halvtimme för att pappa hyrt den över huvud taget. Det är en bergsklättrarfilm (jag vet att jag borde anat onåd, jag drömmer mardrömmar skitofta om höjder) som utspelar sig 1936. Den handlar om två barndomsvänner som ger sig på att försöka bestiga det fruktade berget Eiger. Det är jävligt svårt. Jag satt och hade hjärtklappning stora delar av filmen. Jag sprang och hämta pizza för att få en paus, så spänd var jag. Jesus kristus. Aldrig mer en mountineer movie.

Den andra filmen jag såg var ungefär tusen gånger mer feel good. The Hangover är en blandning mellan alla "that was one craaa-aaazy night!"-filmer och Dude, Where's My Car? Trots den ibland överdrivna grabbrullekänslan var jag konstant underhållen och avslappnad. I even lol'd irl. Fullspäckad med repliker man direkt lägger på minnet och definitivt kommer citera och följa upp med "så jääävla bra asså! HIGH FIVE!". Jag kommer def se den igen. Och om jag någonsin har den stora oturen att orsaka en möhippa vet jag vad jag skall sikta efter.

I keep forgetting about the GODDAMN tiger

OH SHIT.

Jag har anmält mig som frivillig att leda en Q&A efter en Guldbaggevisning på Draken den 22/1. Jag vet inte vilken film det kommer vara än, men alltså... Lite panik. Kommer bli exponentiellt mer paralyserad av nervositet fram tills det är dags. Halva jag tänker "YES, ascool grej, asbra erfarenhet, get it gurlfraaaand". Halva jag ser liksom scenariot lite för tydligt, hur jag står där med en mikrofon och nån Viktig Och Erfaren Regissör och stammar fram idiotiska frågor och hela publiken skruvar på sig.

Det finns 713 platser på Draken.

1426 JUDGING EYES.

Ok. Jag måste helt enkelt preppa med typ åtta sidor helt otroligt insiktsfulla och intressanta frågor att bombardera med så fort det blir tyst eller awkward.

Den här killen kommer säkert vara där. Hnngggh.

I wish I had a pizza and a bottle of wine

Min favoritlåt från 2009 är Lust for Life av Girls. Det är en perfekt poplåt: kort, fuldansvänlig, komplett med tamburiner och doa-kör och med en bitterljuv text om att känna sig störd och längta efter något nytt, något bättre. Den snodda Iggy-titeln på låten var vad som fick mig att klicka första gången, men det är också där den referensen tar slut. Jag håller tummarna för en Girls-spelning nånstans nära mig i år.

den bästa filmen

The Fall heter en helt otroligt vacker film som fått oförtjänt lite uppmärksamhet både internationellt och i Sverige. Den är regisserad av Tarsem Singh som dessutom finansierat hela produktionen själv, utan studioinblandning. GALET.

Ramberättelsen utspelar sig på ett sjukhus i Los Angeles "once upon a time" och kretsar kring flickan Alexandria och hennes nya kompis/fadersgestalt Roy. Han trollbinder henne med en fantastisk saga, och det är här vi verkligen får öppna filmens magiska påskägg av kreativitet och visuell akrobatik. Sagan gestaltas så som den tar from i Alexandrias huvud, och det är milt sagt en sak av hejdlösa estetiska proportioner.

Filmen är inspelad i 18 olika länder, på sjukt häftiga ställen. Sagolik arkitektur från olika kulturer och tider mixas med hissnande landskap och bildar ett fantasiland byggt av verkliga miljöer. Jag är SÅHÄR nära att typ sälja allt jag äger, hoppa av skolan och köpa en såndär pinsam jorden-runtbiljett för att dra på värsta hippiepilgrimsfärden och besöka allihopa.

The Fall finns att beställa på DVD för under en hundring. VÄRT.

nu jävlar

Klockan är halv tre, jag är förkyld som ett as, kissnödig, skall släpa mitt ömmande ass till skolan imorn och grupparbeta. Istället för djupsömn börjar jag 10-talet med att starta en blogg. Det är så jag jobbar. Otrendigt. Typiskt smutsig, LÅG genre.

Kommer väl bli som alla dagböcker jag någonsin börjat: jag orkar i kanske två månader innan jag skiter i det. Nyårslöfte dårå! Ett inlägg i veckan minst! 52 stycken på ett år hade jag vart sjukt nöjd med.

En blogg! Så jävla hemligt. Om du vill gömma något, lägg det där alla kan se det: på INTERNET.