Känslan är tillbaka. Eller, den har väl aldrig varit helt borta egentligen. Jag tror jag är född med den. Men nu blommar den upp med allt kortare intervaller och med förnyad magnitud. Flyktinstinkten. Den där molande, svidande taggen i själen. En viskande uppmaning om att packa kläder, böcker, pengar och pass och bara sticka. Det är en barnslig fantasi, och jag vet ju att euforin av att försvinna i natten på ett tåg bara skulle hålla i sig i några timmar innan verkligheten kom ikapp. Men ändå. Ändå.
Louise och Andreas var här igår. Vi är överens om att det enda rätta är att övertala de berörda parterna att följa med, fixa en bil och ta sikte på kontinenten. Berlin, Amsterdam, Paris, Barcelona, Lissabon. Sen ner genom Afrika, och på något jävla sätt måste allt sluta på Fiji (mina drömmars land, där allting luktar banan).
Jag vet att de här fantasierna är en mental undanmanöver så att jag ska slippa ta itu med mina emotionella konflikter och alla verklighetsproblem som jag förskjuter. Men ändå.
Ändå.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar